Johannesvangeliet 14:23–29

Jesus sade: » Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.”

 

Systrar och bröder i Kristus,

Under familjens semesterresa i somras tog jag våra tre barn till centret för krig och fred Muisti i S:t Michel. Barnen fäste uppmärksamhet i synnerhet vid en samling ord på en vägg i museet. På väggen fanns en tidslinje med de ord som förekom oftast i soldaternas brev från fronten. Från våra skyttegravar skickades ju inga WhatsApp-meddelanden och Instagrambilder, utan bara brev som skrivits med smutsiga händer.

Orden ”kära”, ”hem” och ”frisk” upprepades ofta. Under de hårdaste striderna år 1939, 1941 och 1944 upprepades orden ”fred” och ”Gud” mest i soldaternas brev. När rädslan och nöden var som störst, vände man sig då i skyttegravarna till Gud och bad om fred?

Jag gjorde också en sammanställning av orden i bönerna och psalmerna i den här gudstjänsten. Överraskande nog är de oftast förekommande orden ”fred” och ”Gud”. Betyder det här sammanträffandet att de hårda tiderna är här igen?

I dagens evangelietext talar Jesus om fred och frid. ”Känn ingen oro och tappa inte modet. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.”

I dagens evangelietext verkar Jesus tala om två sorters fred och frid: den som världen ger och den som han ger. Vad menar han med den som världen ger?

Bland människor och folk förekommer kniven-mot-strupen-fred. Då sätter den starkare parten kniven mot den svagares strupe och säger: ”Jag är mycket fredsvillig, kan vi inte skapa fred och försoning?” Sådan fred nås inte genom förhandlingar och diplomati, utan genom makt och våld. Så här har skurkar och stormakter agerat genom tiderna. Jesus kände väl till den sortens fred, eftersom romarna på den tiden ockuperade Palestina. Slutligen roade sig ockupationsmaktens soldater med att tortera och döda honom.

Det här året har många masker fallit och avslöjat krigets ansikte. Med bestörtning har vi sett hur samma kniven-mot-strupen-fred används för att försöka underkuva det ukrainska folket. En sådan fred är aldrig rättvis. Den upplevs inte som äkta och uppriktig. Därför kan den inte hålla. Även om den ena handen sluter fred, knyts den andra näven bakom ryggen. Striderna pausas – bara för att någon gång börja om på nytt.

En mera finkänslig form av den fred som världen kan ge är fred genom handelsförbindelser. Mäktiga släkter eller stormakter ingår då täta handelsrelationer med varandra. Parterna, som är kommersiellt beroende av varandra, konstaterar förhoppningsvis då att det är bättre att avstå från fientligheter än att starta krig. Och så smider man om svärden till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar. Under Jesu tid kände man också väl till den här modellen.

I själva verket byggdes det nuvarande Europa, i ruinerna av andra världskriget, på den här modellen med fred genom handelsförbindelser. Den har varit mera hållbar. Vi har fått njuta av en lång tid av fred. Efter kommunismens fall trodde många av oss att vi genom att skapa handelsrelationer kunde köpa våra grannar i öst till att älska fred och respektera demokratin. I år har vi dock sett att också fred genom handelsförbindelser är en skör fredsmodell, rentav förrädisk. Många europeiska stater har blivit bedragna eller låtit sig bedras.

När Jesus talar om fred tycks han identifiera realiteterna. Han är inte en vekling som uppmanar folk att underkasta sig vad som helst. Inte heller är han en idealist som är blind för den inneboende själviskheten i människans natur. I denna värld grundar sig freden ofta på beräkningar. I denna värld är freden ett arrangemang mellan människor och därför alltid skör. I denna värld är konflikter ständigt närvarande, både på krigsfronten och i de sociala medierna.

Trots det uppmanar Herren oss att bygga fred och försoning redan nu. ”Saliga de som håller fred” (Matt. 5:9). Vi ska inte tillägna oss cyniska teorier, där relationerna mellan människor ses som enbart maktstrukturer. Fred och rättvisa är sköra, och ändå lönar det sig att eftersträva dem. Fred och rättvisa hör ihop. Den ena finns inte utan den andra. Att bygga fred kan ibland också innebära att gå med på en rimlig kompromiss. Ibland måste vi erkänna faktum att vi med tanke på en rättvis och hållbar fred inte kan gå med på en orättvis och instabil kniven-mot-strupen-fred.

Dessa ödesdigra alternativ måste våra beslutsfattare och herdar nu avväga i Finland och Europa.

Vid en biskopsvisitation fick jag besöka ett daghem. Barnen och personalen stod och väntade i ett vackert led. En sexårig pojke skulle hälsa oss välkomna. Han sträckte mig sin hand, men när han såg biskopskorset glömde han hälsningsfrasen och sa: ”Är du nån slags rappare?”

Jag svarade: ”Jag sjunger nog inför folk, men jag är ingen rappare, utan en herde. Vad tycker du att en herde har för uppgift?” Innan vi hann sätta oss hade vi tillsammans konstaterat att herdens uppgift är att hålla samman flocken, ge den mat och försvara den mot rovdjur. Alltså förena, ge mat och försvara.

Här och nu ser jag herdar för vårt land framför mig. Det är er uppgift att fatta svåra beslut i svåra tider. Det är er uppgift att förena flocken, ge den mat och tillsammans försvara den mot yttre hot. Vår uppgift är att stödja, hjälpa och be för våra beslutsfattare i herdeuppdrag som kräver styrka och visdom.

Kristus, den gode herden, har goda nyheter till oss alla. I dagens evangelium säger han: ”Känn ingen oro och tappa inte modet. Och han lovar: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.”

Den frid som Jesus talar om är inte enbart frånvaro av krig. Det är själens frid, alltså vila, glädje och tacksamhet för att vi har fred och försoning med Gud. Ur friden, glädjen och tacksamheten spirar en djup fred: hemfrid, grannsämja, vänners kärlek, förtroende mellan partierna, fred mellan folken och omsorg om hela Guds fina skapelse. Till denna fred kallar Gud oss, tillsammans och olika, sådana vi är.

I dag på självständighetsdagen fäster många uppmärksamhet vid hur festgästerna har klätt sig för festen på slottet. Låt så vara, men aposteln Paulus vill ge en annan slags klädanvisning som passar oss alla. Den påminner om att fredsbyggandet börjar på nära håll, från oss själva:

”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall ni också förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp.”